Ni vet, det är ju "farligt" det här då solen börjar lysa på våren. Åtminstone för mig. Den där livslusttagande tanken om röjning och rensning har infunnit sig. Jag backar vid bara tanken. Ändå håller jag ett starkt grepp om boken som som behandlar ämnet. Men nu är det så att detta är ett tvångsbeteende hos denna individ. Inget kan få mej på andra tankar. NÅGOT måste intetgöras, slängas bort, försvinna, städas. Detta något finns lite här och var, varje rum har något hörn som måste inventeras.
Inledningsvis brukar det kännas rätt bra. Det degraderas rätt snabbt och humöret bryts ned i en spiral vartefter man lyckats göra mera skada än nytta. Fast till sist ser man ljuset i tunneln och det är mera grejer sorterat fint i lådor än dammiga högar utspridda på golvet. Euforin! Men sen när man skall göra sig av med överflödet då? Vad göööör man riktigt, är det kasta eller lagra som gäller? Det ger upphov till ännu mera hårtofsar på golvet och en minst sagt yr och förvirrad tant.
Summa summarum; det är en plåga att utsätta sig för det här, men jag tror att jag skall försöka mig på det iallafall i år igen. Varning för rabiata tanter sen då rumban börjat. (Fast vad man egentligen borde göra för att få stopp på detta skulle ju vara att sluta dra hem en massa onödiga saker).
1 kommentar:
Kör hårt! ;)
Skicka en kommentar